Blogginlägg C : När blir journalistik fiktion?

Jag har valt att läsa boken I dödens väntrum av Christer Berglund.
Boken består av tre delar och varje del innehåller fem reportage. De beskriver människor i olika sammanhang. De handlar om mördare och brottslingar, kända människor , men även om helt okända människor. Många av reportagen är personporträtt. Det reportage som boken fått sin titel från handlar om en kvinna som är sjuk i cancer och vet att hon snart kommer att dö. Det blir en stark kontrast att först läsa reportage om mördare, deras tankar och agerande, sen att läsa om kvinnan som ska fånga de sista veckorna av sitt liv. Döden är på ett eller annat sätt närvarande i många av reportagen och jag känner också Christer Bergströms närvaro i alla reportage.

Martin Jönsson, redaktör och medieanalytiker på Svenska dagbladet skriver så här i ett förord till boken:

”Christer Berglund berättar bara nya historier. Han går närmast, tränger sig in djupast och ger sig inte förrän han fått fram alla relevanta detaljer. I en tid då journalistiken allt mer förvandlas till ett publicistiskt Lugna Favoriter, med välkända teman, samma vinklar och tandlös, tröttsam dramaturgi, sticker hans texter ut som rostiga bultar i en polerad yta. Plågsamt påtagliga, irriterande intensiva. ”

Jag kan verkligen hålla med honom. Christer Berglunds reportage i I Dödens Väntrum väjer inte för något. Det han beskriver känns så grymt ärligt. Reportagen går rakt på, vissa av dom är så oerhört hemska, med beskrivningar som gör mig mörkrädd och påverkar mig in i själen. Han tar in en helhetsbild och beskriver inte bara personen som det handlar om utan även familj och vänner, omgivningen runt personen och allt som har relevans kring det ämne som han berör. Reportagen beskriver detaljer och har mycket dialog. När jag läser tänker jag att Christer Berglund måste ha ett oerhört tufft jobb.

Att koppla Christer Berglunds bok till New Journalism känns inte främmande. Å ena sidan är den skriven ur en journalistisk synvinkel, det handlar om mordfall, det handlar om saker som hänt och det finns tydliga fakta. Å andra sidan känns det som om det skulle kunna vara påhittade, i vissa fall oerhört otäcka, noveller. Och det hade faktiskt känts mycket bättre att läsa reportagen om jag vetat att det var noveller.

Tom Wolfe beskrev New Journalism så här:
”Reportrarna använde sig av en scen-för-scen-teknik, ungefär som inom filmen. De utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med vardagens detaljer såsom kläder, möbler, maträtter, färger, människors utseende, smak, minspel, gester, vanor. Som andra reportrar betraktade de händelser och människor från en tredje persons utgångspunkt, den allvetande berättarens, men kunde växla perspektiv: plötsligt betraktades scenen genom ögonen på någon av de inblandade.”
Jag tycker den journalistiska formen Christer använt sig av är spännande. Alla reportage är så intensiva och att sluta läsa mitt i är omöjligt. Har man väl börjat på ett vill man fortsätta till det, ofta ganska abrupta, slutet. Reportagen fångar läsaren på ett sätt som vanlig nyhetsjournalistik ofta inte klarar av. Att få hela storyn, med namn, alla möjliga sorters fakta, bakgrundsbeskrivningar o.s.v. spelar förstås in. Detta blir en hel berättelse. Lägg där till att hans miljöbeskrivningar är målande, han bjuder in oss läsare att vara närvarande i reportagen. Han beskriver ingående personernas utseende, längd, kroppsbyggnad. Miljön är även den utförligt beskriven. Hur det ser ut, vad radion spelar, vädret, adresser..

Det skönlitterära går hand i hand med det dokumentära. Hans reportage hade inte varit detsamma om han bara skrivit dokumentärt eller bara skrivit skönlitterärt. Hans sätt att låta det flyta ihop är det som fångar mig.

I dödens väntrum ser jag som litterär journalistik. Under bokens titel står det ”reportage” vilket direkt ger en bild av att detta inte är ren litteratur. Journalistiken finns hela tiden där, i hans sätt att gräva fram fakta, att hela tiden vilja få fram hela bilden och skildra en sanning, samtidigt som det blir en litterär upplevelse, med känslor, tankar och miljöer.
En fördel med denna typ av journalistik är att det blir så ärligt. När man får hela historien blir det trovärdigt. En människa kan få upprättelse, en bakgrundsskildring kan ge nya insikter, likaväl som beskrivningar om mördare kan ge en ännu hemskare bild av en människa.

En nackdel tycker jag är att det på något vis känns makabert att sitta och läsa dessa reportage nästan som noveller och samtidigt inse att det är på riktigt. Det ger mig rysningar. Det handlar om riktiga människoliv, om äkta fall, och det sitter jag och alla som läser boken och tar del av, in i minsta detalj. Det får mig att komma in på tankarna kring sanning, källkritik och etik. Namn, ålder, utseende, familj, i flera fall får man veta allt. Och det ger ett ännu hårdare krav på att det Christer Berglund skriver måste vara sanningen och hans källor måste vara absolut pålitliga.

Beroende på hur mycket fakta som finns med om personer, påverkar hur höga krav på sanning som är rimligt. Eftersom jag tycker att just denna bok känns mer journalistisk än litterär blir det viktigare att det är sant än om en bok är mer litterär än journalistisk.
Jag uppskattar sättet Berglund skriver. Hans raka och ärliga berättande och skildrande gör att det känns som om han levererar sanningen. Han utelämnar inget. Han beskriver det han ser, hör, upplever och gräver fram. Hans reportage känns inte som fiktion, det känns som det han gör är journalistik, men med extra krydda.

New Journalism känns delvis förfärligt, delvis fängslande. Att kunna redogöra detaljerat, på ett skönlitterärt vis, samtidigt som fakta redovisas är ett bra sätt att locka läsare. Det blir intressant och intensiv läsning. Men det kan gå för långt. Blir själva berättelsen halvsann samtidigt som mycket fakta tas med uppstår ett dilemma kring etik. Hur mycket ska en människa kunna ”hängas ut”? Hur mycket kan man få hitta på om människor samtidigt som det ska uppfattas som en sann berättelse? Jag tycker att det finns begränsningar där. Lämnar man ut fakta om en viss person och påstår att det är en sann historia så ska det vara sant. Det beror även mycket på hur en bok framställs och i vilket syfte berättelsen/reportaget skrivs. Är den skriven att läsas som en roman och för att sälja många exemplar eller är den skriven för att ge ren fakta på ett lättare vis? Som sagt, både fängslande och förfärande.