Blogginlägg D. Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?

- Ojoj, vilken svår fråga, tänkte jag när jag såg vad vårt blogginlägg ska handla om.
För i grund och botten tänker jag att journalistik alltid ska vara objektivt redovisad. Men så kommer man in på vissa ämnen som jag faktiskt tycker att medierna har rätt att ta ställning i. Det svåra blir då att bedöma vad de har ”rätt” att ta ställning i och vad de ska hålla sig objektiva till.

Kampanjjournalistik kan vara otroligt användbart, och sker det i rätt syfte så tycker jag att det är okej. Men det viktiga är då att det man kampanjar för är något som inte bara jag som journalist eller vi som tidning kämpar för, utan en orättvisa eller ett ämne som är förankrat hos många. Som fallet Davit Isaak, där medierna fått oss att öppna upp ögonen för en människa vars mänskliga rättigheter är obefintliga. Ett fall där yttrandefriheten blivit trampad till marken och spottad på. Detta är något som inte bara berör Davit Isaak, hans familj och vänner, utan visar en orättvisa som är aktuell i hela världen. Därför tycker jag att svenska medier gör rätt när de uppmärksammar fallet.

Andra ämnen, så som att stödja en asylsökande familj så att de får stanna i Sverige eller få hem en svensk som sitter i fängelse utomlands, tycker jag kan bli tveksamma fall. Skulle alla ha samma möjlighet att få detta stöd skulle det skrivas sida upp och sida ner i tidningarna om detta och medierna skulle förlora sin trovärdighet. Men, och här kommer ett men igen, när kampanjjournalistik bedrivs är det förhoppningsvis inte bara personen eller personerna i fråga som blir uppmärksammade. Om kampanjjournalistiken drivs på vad jag anser är rätt sätt, så kan en fråga uppmärksammas som är viktig för oss alla. Man kan starta en debatt som får oss att öppna ögonen för något viktigt. Att då välja att skriva om en viss person berör oss mer än att skriva allmänt om ett ämne.

Det är dock väldigt viktigt att väga vad som verkligen är värt att ta ställning i och att alltid komma ihåg medias enorma kraft i samhället, hur mycket de faktiskt kan påverka. Jag tänker på fallet med svenska Annika Östberg. Jag tror att media spelade en stor roll för henne då hon blev flyttad till Sverige. Även för Mehdi Gehzali, som satt fängslad på Guantanamo. När media uppmärksammar ett fall genom kampanjjournalistik blir människor medvetna om en situation.

Kenth Andreasson på Göteborgs-Posten skriver i en intressant krönika om kampanjjournalistik på tidningeniskolan.se http://www.tidningeniskolan.se/article.jsp?article=5524 så här:

”Det blir en problematisering som är grundläggande för normal nyhetsjournalistik. Avsikten är att läsarna utifrån denna nyhetsförmedling ska kunna dra sina egna slutsatser. Men om redaktionen från början har bestämt sig för vad som är rätt och fel, bra och dåligt, svart och vitt så är förstås risken uppenbar att rapporteringen om sakfrågan blir snedvriden. Journalistiken underordnas i praktiken målsättningen eftersom det knappast är troligt eller rimligt att redaktionen efterforskar och publicerar tunga argument och hårda fakta som talar mot den linje man själv går i spetsen för och uppmanar läsarna att ansluta sig till.”

Där håller jag med. Det svåra kan bli för läsaren att skapa sig en egen uppfattning i en fråga där det som rapporteras är färgat av känslor. När vi exempelvis läser om en person och tycker synd om personen är det väldigt troligt att vi tar dennes parti. Detta leder till att vi kanske förbiser viktiga fakta. Och, fastän jag tror att många läsare kan vara kritiska i sitt läsande, så är definitivt inte alla det. Man läser en tidning och accepterar det som står. Om då journalistiken är vinklad tar man till sig de åsikter tidningen har och gör dem till sina.

Svårt. Det jag hoppas på är att journalister och media tar det ansvar som krävs och endast i vissa fall bedriver kampanjjournalistik. För i grund och botten som sagt, anser jag att journalistik ska vara objektiv.