Blogginlägg D. Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?

- Ojoj, vilken svår fråga, tänkte jag när jag såg vad vårt blogginlägg ska handla om.
För i grund och botten tänker jag att journalistik alltid ska vara objektivt redovisad. Men så kommer man in på vissa ämnen som jag faktiskt tycker att medierna har rätt att ta ställning i. Det svåra blir då att bedöma vad de har ”rätt” att ta ställning i och vad de ska hålla sig objektiva till.

Kampanjjournalistik kan vara otroligt användbart, och sker det i rätt syfte så tycker jag att det är okej. Men det viktiga är då att det man kampanjar för är något som inte bara jag som journalist eller vi som tidning kämpar för, utan en orättvisa eller ett ämne som är förankrat hos många. Som fallet Davit Isaak, där medierna fått oss att öppna upp ögonen för en människa vars mänskliga rättigheter är obefintliga. Ett fall där yttrandefriheten blivit trampad till marken och spottad på. Detta är något som inte bara berör Davit Isaak, hans familj och vänner, utan visar en orättvisa som är aktuell i hela världen. Därför tycker jag att svenska medier gör rätt när de uppmärksammar fallet.

Andra ämnen, så som att stödja en asylsökande familj så att de får stanna i Sverige eller få hem en svensk som sitter i fängelse utomlands, tycker jag kan bli tveksamma fall. Skulle alla ha samma möjlighet att få detta stöd skulle det skrivas sida upp och sida ner i tidningarna om detta och medierna skulle förlora sin trovärdighet. Men, och här kommer ett men igen, när kampanjjournalistik bedrivs är det förhoppningsvis inte bara personen eller personerna i fråga som blir uppmärksammade. Om kampanjjournalistiken drivs på vad jag anser är rätt sätt, så kan en fråga uppmärksammas som är viktig för oss alla. Man kan starta en debatt som får oss att öppna ögonen för något viktigt. Att då välja att skriva om en viss person berör oss mer än att skriva allmänt om ett ämne.

Det är dock väldigt viktigt att väga vad som verkligen är värt att ta ställning i och att alltid komma ihåg medias enorma kraft i samhället, hur mycket de faktiskt kan påverka. Jag tänker på fallet med svenska Annika Östberg. Jag tror att media spelade en stor roll för henne då hon blev flyttad till Sverige. Även för Mehdi Gehzali, som satt fängslad på Guantanamo. När media uppmärksammar ett fall genom kampanjjournalistik blir människor medvetna om en situation.

Kenth Andreasson på Göteborgs-Posten skriver i en intressant krönika om kampanjjournalistik på tidningeniskolan.se http://www.tidningeniskolan.se/article.jsp?article=5524 så här:

”Det blir en problematisering som är grundläggande för normal nyhetsjournalistik. Avsikten är att läsarna utifrån denna nyhetsförmedling ska kunna dra sina egna slutsatser. Men om redaktionen från början har bestämt sig för vad som är rätt och fel, bra och dåligt, svart och vitt så är förstås risken uppenbar att rapporteringen om sakfrågan blir snedvriden. Journalistiken underordnas i praktiken målsättningen eftersom det knappast är troligt eller rimligt att redaktionen efterforskar och publicerar tunga argument och hårda fakta som talar mot den linje man själv går i spetsen för och uppmanar läsarna att ansluta sig till.”

Där håller jag med. Det svåra kan bli för läsaren att skapa sig en egen uppfattning i en fråga där det som rapporteras är färgat av känslor. När vi exempelvis läser om en person och tycker synd om personen är det väldigt troligt att vi tar dennes parti. Detta leder till att vi kanske förbiser viktiga fakta. Och, fastän jag tror att många läsare kan vara kritiska i sitt läsande, så är definitivt inte alla det. Man läser en tidning och accepterar det som står. Om då journalistiken är vinklad tar man till sig de åsikter tidningen har och gör dem till sina.

Svårt. Det jag hoppas på är att journalister och media tar det ansvar som krävs och endast i vissa fall bedriver kampanjjournalistik. För i grund och botten som sagt, anser jag att journalistik ska vara objektiv.

Blogginlägg C : När blir journalistik fiktion?

Jag har valt att läsa boken I dödens väntrum av Christer Berglund.
Boken består av tre delar och varje del innehåller fem reportage. De beskriver människor i olika sammanhang. De handlar om mördare och brottslingar, kända människor , men även om helt okända människor. Många av reportagen är personporträtt. Det reportage som boken fått sin titel från handlar om en kvinna som är sjuk i cancer och vet att hon snart kommer att dö. Det blir en stark kontrast att först läsa reportage om mördare, deras tankar och agerande, sen att läsa om kvinnan som ska fånga de sista veckorna av sitt liv. Döden är på ett eller annat sätt närvarande i många av reportagen och jag känner också Christer Bergströms närvaro i alla reportage.

Martin Jönsson, redaktör och medieanalytiker på Svenska dagbladet skriver så här i ett förord till boken:

”Christer Berglund berättar bara nya historier. Han går närmast, tränger sig in djupast och ger sig inte förrän han fått fram alla relevanta detaljer. I en tid då journalistiken allt mer förvandlas till ett publicistiskt Lugna Favoriter, med välkända teman, samma vinklar och tandlös, tröttsam dramaturgi, sticker hans texter ut som rostiga bultar i en polerad yta. Plågsamt påtagliga, irriterande intensiva. ”

Jag kan verkligen hålla med honom. Christer Berglunds reportage i I Dödens Väntrum väjer inte för något. Det han beskriver känns så grymt ärligt. Reportagen går rakt på, vissa av dom är så oerhört hemska, med beskrivningar som gör mig mörkrädd och påverkar mig in i själen. Han tar in en helhetsbild och beskriver inte bara personen som det handlar om utan även familj och vänner, omgivningen runt personen och allt som har relevans kring det ämne som han berör. Reportagen beskriver detaljer och har mycket dialog. När jag läser tänker jag att Christer Berglund måste ha ett oerhört tufft jobb.

Att koppla Christer Berglunds bok till New Journalism känns inte främmande. Å ena sidan är den skriven ur en journalistisk synvinkel, det handlar om mordfall, det handlar om saker som hänt och det finns tydliga fakta. Å andra sidan känns det som om det skulle kunna vara påhittade, i vissa fall oerhört otäcka, noveller. Och det hade faktiskt känts mycket bättre att läsa reportagen om jag vetat att det var noveller.

Tom Wolfe beskrev New Journalism så här:
”Reportrarna använde sig av en scen-för-scen-teknik, ungefär som inom filmen. De utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med vardagens detaljer såsom kläder, möbler, maträtter, färger, människors utseende, smak, minspel, gester, vanor. Som andra reportrar betraktade de händelser och människor från en tredje persons utgångspunkt, den allvetande berättarens, men kunde växla perspektiv: plötsligt betraktades scenen genom ögonen på någon av de inblandade.”
Jag tycker den journalistiska formen Christer använt sig av är spännande. Alla reportage är så intensiva och att sluta läsa mitt i är omöjligt. Har man väl börjat på ett vill man fortsätta till det, ofta ganska abrupta, slutet. Reportagen fångar läsaren på ett sätt som vanlig nyhetsjournalistik ofta inte klarar av. Att få hela storyn, med namn, alla möjliga sorters fakta, bakgrundsbeskrivningar o.s.v. spelar förstås in. Detta blir en hel berättelse. Lägg där till att hans miljöbeskrivningar är målande, han bjuder in oss läsare att vara närvarande i reportagen. Han beskriver ingående personernas utseende, längd, kroppsbyggnad. Miljön är även den utförligt beskriven. Hur det ser ut, vad radion spelar, vädret, adresser..

Det skönlitterära går hand i hand med det dokumentära. Hans reportage hade inte varit detsamma om han bara skrivit dokumentärt eller bara skrivit skönlitterärt. Hans sätt att låta det flyta ihop är det som fångar mig.

I dödens väntrum ser jag som litterär journalistik. Under bokens titel står det ”reportage” vilket direkt ger en bild av att detta inte är ren litteratur. Journalistiken finns hela tiden där, i hans sätt att gräva fram fakta, att hela tiden vilja få fram hela bilden och skildra en sanning, samtidigt som det blir en litterär upplevelse, med känslor, tankar och miljöer.
En fördel med denna typ av journalistik är att det blir så ärligt. När man får hela historien blir det trovärdigt. En människa kan få upprättelse, en bakgrundsskildring kan ge nya insikter, likaväl som beskrivningar om mördare kan ge en ännu hemskare bild av en människa.

En nackdel tycker jag är att det på något vis känns makabert att sitta och läsa dessa reportage nästan som noveller och samtidigt inse att det är på riktigt. Det ger mig rysningar. Det handlar om riktiga människoliv, om äkta fall, och det sitter jag och alla som läser boken och tar del av, in i minsta detalj. Det får mig att komma in på tankarna kring sanning, källkritik och etik. Namn, ålder, utseende, familj, i flera fall får man veta allt. Och det ger ett ännu hårdare krav på att det Christer Berglund skriver måste vara sanningen och hans källor måste vara absolut pålitliga.

Beroende på hur mycket fakta som finns med om personer, påverkar hur höga krav på sanning som är rimligt. Eftersom jag tycker att just denna bok känns mer journalistisk än litterär blir det viktigare att det är sant än om en bok är mer litterär än journalistisk.
Jag uppskattar sättet Berglund skriver. Hans raka och ärliga berättande och skildrande gör att det känns som om han levererar sanningen. Han utelämnar inget. Han beskriver det han ser, hör, upplever och gräver fram. Hans reportage känns inte som fiktion, det känns som det han gör är journalistik, men med extra krydda.

New Journalism känns delvis förfärligt, delvis fängslande. Att kunna redogöra detaljerat, på ett skönlitterärt vis, samtidigt som fakta redovisas är ett bra sätt att locka läsare. Det blir intressant och intensiv läsning. Men det kan gå för långt. Blir själva berättelsen halvsann samtidigt som mycket fakta tas med uppstår ett dilemma kring etik. Hur mycket ska en människa kunna ”hängas ut”? Hur mycket kan man få hitta på om människor samtidigt som det ska uppfattas som en sann berättelse? Jag tycker att det finns begränsningar där. Lämnar man ut fakta om en viss person och påstår att det är en sann historia så ska det vara sant. Det beror även mycket på hur en bok framställs och i vilket syfte berättelsen/reportaget skrivs. Är den skriven att läsas som en roman och för att sälja många exemplar eller är den skriven för att ge ren fakta på ett lättare vis? Som sagt, både fängslande och förfärande.

Blogguppgift B- Etik i medierna

Mediernas etiska gränsdragning

Vilka aspekter ska en utgivare ta hänsyn till när det gäller publicering? Hur långt får en journalist gå för att redovisa nyheter? Hur mycket information är egentligen relevant för allmänheten att få veta? Och hur definerar vi allmänintresset?

Efter att ha läst artiklar och debattinlägg, lyssnat på radioprogram och läst i kurslitteratur om mediernas etiska gränsdragningar, känns frågan om vad som är etiskt rätt att publicera ännu svårare. Jag inser att det aldrig finns en given mall vad som är okej eller inte okej och att det alltid finns en nödvändighet att bedömma relevansen och riktigheten i det man publicerar både en och två gånger. Som journalist och framförallt som ansvarig utgivare innesitter man en enorm makt, tryckfriheten innebär en frihet med stort ansvar och jag återkommer hela tiden till tanken att det faktiskt handlar om människors liv.

Att publicera namn och bild på en person i media får stora konsekvenser,vad det än gäller och oavsett om personen är skyldig till ett brott eller inte. Och ofta inte bara för personen i fråga utan även för de anhöriga. Därför är det enormt viktigt att media kan definera vad de anser är allmänintresse. Jag läste någonstans att man ofta bedömer det man publicerar utifrån tanken att om skadan av publiciteten anses så stor att den tar över allmänintresset, då ska publiceringen inte ske. Det låter väldigt bra, men den bedömningen måste vara svår att göra. Olika människor kan ta olika skada av samma sak.Och hur definerar man skada?

Den pressetiska regelsamlingen ”Spelregler för press, radio och tv” ger tydliga riktlinjer för media. Det känns som om de är en förutsättning för att tryckfriheten ska fungera så som den gör. Men de är som sagt bara riktlinjer och kan tolkas på olika vis. Och som det står som sista punkt på listan över spelregler: Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.

För blir det fel, om media publicerar namn och/eller bild på en person som senare visar sig vara oskyldig, vad händer då?Här spelar förstås källkritik och vikten av att ha belägg för allt man skriver en stor roll.

I Sverige är vår tryckfrihet väldigt stor. Erik Fichtelius skriver i sin bok Nyhetsjournalistik, Tio gyllene regler, om en rättegång där han som ansvarig utgivare för Ekot stod åtalad för förtal av en högt upsatt tjänsteman. Han beskriver hur Ekot tagit del av uppgifter om tjänstemannen och sen publicerat namn och information om mannen som sen visat sig inte stämma fullt ut. I rättegången blev han först fälld av juryn men sen friad av de två domare som dömde i rättegången, med hänvisning till att en vidsträckt yttrandefrihet måste råda och att det kan vara försvarligt att publicera även felaktiga uppgifter om man kan visa att man haft anledning att tro på dem då de publicerades.Det tycker jag är väldigt intressant och ser det som en viktig del i den svenska demokratin.

Något annat som jag tycker är intressant är frågan - Vad innebär begreppet allmänintresse. Jag tycker begreppet känns lite luddigt och det kan nog faktiskt ibland med flit bli lite luddigt tolkat när ekonomiska aspekter på vissa tidningar spelar in i nyhetsvärderingen. Ett namn och en bild på en person är intressantare att se i en tidning än en artikel där personen det handlar om inte är namngiven.

Allmänintresse ska vara något som läsarna har nytta av att känna till. Olle Stenholm, som är pressombudsman, förklarar sin syn på allmänintresse i en intressant replik på en artikel av GunBritt Sundström ”Allmänintresse eller oemotståndlig nyfikenhet?” http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_316886.svd Han skriver bland annat att ”allmänintresse är sådana publiceringar som bidrar till förståelsen av den tid och det rum vi lever i”. Det låter klokt tycker jag. Något som däremot är av allmänt intresse skulle kunna vara något som allmänheten vill känna till av ren nyfikenhet, och det kan ju bli en helt annan sak.

I en annan intressant artikel, ”Ottos heliga allmänintresse”, skriven av etikforskare Tomas Brytting på SvD http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_308372.svd i april 2006, diskuteras fallet med den så kallade Hagamannen och det faktum att Expressen valde att publicera namn och bild på honom väldigt tidigt. I artikeln belyser Tomas Brytting olika tankar kring allmänhetens intresse och allmänintresse och kvällspressens chanser till ökad lösnummerförsäljning. Han skriver” Är det viktigt för allmänheten att få se en bild på den ännu inte dömda ”Hagamannen? Att få veta vad han heter, få se huset han bodde i och den bil familjen har? Angår det oss?”
Jag tycker att han har flera viktiga poänger i det han skriver.
Vad är egentligen syftet med det publicerade? Tillgodoser man allmänintresset eller allmänhetens intresse(och eventuell nyfikenhet)? Informerar man om det som är viktigt? Eller går journalisterna för långt? Hur mycket behöver vi som läsare egentligen veta? Ibland, speciellt i kvällstidningarna, tycker jag att det känns som om artiklar skrivs för att läsare på något vis ska få gotta sig i andras olycka.

Ett annat exempel där Expressen valde att gå ut med väldigt ingående information om en person var artikeln om Mikael Persbrandt, i december 2005. Det som publicerades om Persbrandt, med hans namn och bild, var att han skulle blivit intagen på en klinik för en alkoholförgiftning. De skrev även om fylleskandaler, accelererande missbruk och att Persbrandt förlorat rätten att köra bil. Inget av detta var sant och Persbrandt stämde Expressen. Persbrandts advokat sa i ett uttalande att han ”gör bedömningen att innehållet i löpsedeln och artikeln inte endast är pressetiskt oförsvarbart utan även att betrakta som grovt förtal ” Jag håller med honom och jag anser att Expressen gick alldeles för långt, vilket även Stockholms tingsrätt ansåg och dömde Expressens ansvarige utgivare Otto Sjöberg till böter.

Fanns det ett allmänintresse i den artikeln och i så fall vart i ligger allmänintresset? Jag kan förstå att Persbrandt är en offentlig person och att många människor är intresserade av hans liv. Men även om artikeln varit sann, finns det ett behov hos allmänheten att få veta att en kändis läggs in på rehabilitering för ett alkoholproblem? Jag tänker direkt tanken att självklart ger namn och bild i en artikel ett större intresse till läsning och väldigt många människor tycker om att läsa om skandaler, vilket då blir allmänhetens intresse. Men är det av allmänintresse? Tveksamt, säger jag.

Så till en annan fråga när det gäller namn och bildpublicering, och det är den svåra frågan om publicering av uppgifter om brottslingar. Hur långt ska en brottsling ”skyddas”och kan medier på något vis vara med och förebygga brott genom att publicera namn på brottslingar?
Denna fråga belystes starkt då 10-åriga Engla mördades i april 2008. Skulle mordet på Engla kunnat förhindras om en namnpublicering skett tidigare? Jag vet inte vad jag ska tro och ingen kan ju med säkerhet svara på den frågan. En namnpublicering skulle med stor sannolikhet lett till att allmänheten varit mer vaksam kring mannen och mannens liv skulle med stor sannolikhet sett annorlunda ut om människor runt omkring honom känt till hans tidigare brott. Men eftersom han inte genomgick någon vård och hade möjlighet att röra sig fritt skulle han ändå kunnat vara på samma plats vid samma tidpunkt. Tipsen om mannen kanske skulle kommit in tidigare, men brottet skulle lika väl kunnat begås.

Om man ska publicera bilder på brottslingar tycker jag att man måste vara säker på att det är den misstänkte personen som visas på bilderna och även ha väldigt starka skäl till att tro att det är den som begått brottet. Det är en väldigt svår bedömning, och tar man fel kan det få ödesdigra konsekvenser. I vissa fall, där personer pekats ut och får namn och bild publicerade, blir det som om landets medier agerar domstol. Och det anser jag är helt fel.

Inte bara frågan om namn och bildpublicering är viktig, även religion, etnisk tillhörighet och sexuell läggning är heta disskussionsämnen. Vad ska allmänheten ta del av och vad blir konsekvenserna i sammanhanget? Är det bättre att media säger för lite än för mycket?

I fallet som det berättas om i radioprogrammet Medierna 2009.01.30 om en homosexuell man som blivit mördad av två unga killar med invandrarbakgrund, blir frågan om att publicera de misstänktas etniska och religösa bakgrund oerhört aktuell. Den ena av killarna skriver en blogg där han framför ett starkt muslimskt budskap och har starka åsikter om sexuell läggning men motivet till brottet som begicks var inte självklart. Där fanns spekulationer om att det kunde vara fråga om ett hatbrott. Ska media påverka allmänhetens syn genom att publicera att männen var starkt troende muslimer och den mördade homosexuell? Än en gång frågan- Vad blir konsekvenserna?
Aftonbladet valde att publicera informationen om de båda unga killarnas religiösa tillhörighet.Svenska Dagbladet avstod.

Genom att publicera killarnas muslimska bakgrund och den mördades sexuella läggning skulle kopplingar till hatbrott självklart ske, även om inte motivet skrevs ut. Publiceringen ledde till häftiga debatter.
Genom att inte publicera, utan vänta ut motivet stod Svenska dagbladet på den säkra sidan. Samtidigt fanns då information där som kanske var relevant för allmänheten att ta del av men som tidningen valde att inte berätta.
En svår nöt att knäcka och här fanns inget givet svar. I punkt tio i mediernas spelregler står att läsa : "Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande."
De flesta medier tog nog fasta på denna punkt,för motivet var ju inte klarlagt. Frågan blev ju därför om pojkarnas religiontillhörighet saknade betydelse?

Intressant i detta fall är även de övriga källor som finns att ta del av. När Jan Helin, Aftonbladets ansvariga utgivare pratar om den aktuella artikeln tar han även upp frågan om namnpublicering. Han säger att även om de inte valde att skriva ut namnen skulle vem som helst kunna ta reda på det på internet, svårare än så är det inte att hitta information. Om då tidningar och övriga medier avstår från att publicera namn men bloggar och andra internetsajter skriver ut namn och övrig information, hur uppfattas det då?

Jag tycker detta ämne är väldigt intressant och det finns oerhört många olika tankar att ta upp. Det är också intressant att fundera på hur den etiska gränsdragningen kommer att se ut i framtiden. Kommer brottslingar hängas ut med namn och bild i förenyggande syfte? Hur kommer vår tryckfrihet att se ut? Och kommer mediernas makt bli ännu starkare? Framtiden har svaren.

Blogginlägg A, Nyhetsvärdering

På Aktuellt i söndags kväll, den 13 september, berättade man att de första svenskarna nu har vaccinerats mot svininfluensan. De som vaccinerats var totalt 168 personer i en testgrupp från Mälarsjukhuset i Uppsala och Universitetssjukhuset i Örebro och testet genomfördes framförallt för att se hur vaccinet reagerar då personen även får vaccin mot vanlig säsongsinfluensa. Svenska Dagbladet skrev också om nyheten och där kunde man läsa om hur själva testet av vaccinet skulle gå till.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3514253.svd
Flera andra stora nyhetsmedier tog också upp nyheten.

Främsta anledningen till att medierna väljer att rapportera om vaccineringstesten är att det finns ett så stort allmänintresse kring svininfluensan och vaccineringen. Frågan om att vaccinera sig eller inte diskuteras ute på arbetsplatser och vid köksbord runt om i landet, människor är oroliga och vill veta om är det farligt att vaccinera sig och har vaccinet verkligen hunnit testas ordentligt? Nyheten är aktuellt i hela Sverige, påverkar våra tankar och ger oss en inblick i att testerna kring det nya vaccinet pågår.Eftersom bevakningen av svininfluensan har varit så otroligt stor de senaste månaderna och ämnet fortfarande är högst aktuellt är det intressant att se hur nyheterna kring ämnet fortsätter flöda. När det skrivs om ett ämne så här länge är det viktigt att media hela tiden kan skriva något nytt. Informationen om vaccintesterna känns både ny och relevant just nu.

En annan nyhet som många medier, bland annat Svenska Dagbladet rapporterade om
i måndags, var dansaren och skådespelaren Patrick Swayzes död. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3522537.svd
Denna nyhet har antagligen inte lika stort allmänintresse som svininfluensan, och den är heller inte lika informativ för samhället, men det finns flera faktorer som gör detta till en nyhet som många vill läsa. Till att börja med var Patrick Swayze känd. Han var en erkänd, duktig och älskad skådespelare och dansare som gjorde många olika sorters roller i många olika filmer och serier. Hans fans finns över hela världen, både män och kvinnor i olika åldrar och ur olika samhällsklasser.

En annan orsak till intresset i nyheten är man det senaste året kunnat föjla Patricks kamp mot cancern. Människor har engagerat sig och sett hur han har kämpat, hur han deltagit i intervjuer och försökt inspirerera andra att kämpa. Han blev en hjälte som många hyllade, och nu är han död.

Att han dog av cancer är också en viktig del i nyheten. Oerhört många människor har någon slags reaktion till cancer. Nyheten blir ett samtalsämne, människor känner igen sig och reagerar. Patrick Swayze dog av cancer i bukspottskörteln bara 57 år gammal. Nyheten får oss att tänka till. Livet varar inte för alltid. Denna nyhet berör och att människor berörs av en nyhet känns som en av de viktigaste faktorerna i nyhetsvärdering.